Problemet när man har förälskat sig i en bild är att man vill träffa den lilla varelsen i verkligheten NU! I mitt fall komplicerades allt ytterligare av att valpen i fråga redan var tingad. Det var svårt för mig att absorbera: jag kände ju instinktivt att den här hunden ska bli min! Och, som framgår av den här bloggen, så blev det ju också *hurra*
Hon som hade tingat vovven fick nämligen inte med sin man på köpet, tur för oss! Men det var ett nervöst dygn innan vi fick beskedet.
I vår familj är det främst jag och tolvåringen som har längtat allra mest efter hund. Men jag hade inte vågat säga något om mina planer innan jag visste hur det skulle gå, med tanke på att jag inte var den enda som var intresserad av valpen. Så när jag fick klartecken till att vi skulle få komma och träffa henne bestämde jag mig för att överraska sonen. Jag ringde hem och berättade att vi skulle göra en utflykt bara han och jag. Hans pappa jobbade och lillebror var över dagen hos en kompis på landet, så det var ett utmärkt tillfälle.
Det var många frågor som ställdes i bilen. Vart var vi på väg? Vad skulle vi göra? Nya badhuset? Studsmattelandet? Hälsa på nån släkting eller kompis? Jag log för mig själv, för jag visste att det jag hade planerat överträffade allt annat.
När vi kom fram var det svårt att dölja varför vi hade kommit. Det var hundar överallt! Och min son var helt begeistrad, men både han och jag undrade - var är HON?? Så då blev vi visade till en inhägnad där tre små ludna valpar tumlade runt. Och en av dom skulle förhoppningsvis bli vår!
Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Vår lilla tjej var precis så social, gosig, lekfull och nyfiken som vi hade hoppats. Dessutom nafsade och gläfste hon inte som sina systrar, alltid positivt. Så efter några timmar när vi hunnit känna av valpen, ställa tusen frågor till uppfödaren och prata ihop oss så var beslutet fattat. Iris skulle verkligen bli vår!!